Förlopp & aktörerna
1931 ville den
vänstervridna regeringen avskaffa den uråldriga spanska monarkin. Kungen
tvingades till exil och en republik var förklarad. Om man bortser från general José
Sacanell Sanjurjos försök till en gammaldags statskupp mot den Republikanska
regeringen, som stod till vänster om mitten, började rond ett av det spanska
inbördeskriget år 1934 enligt populärhistoria.se. Detta var året när vänstern
försökte störta den nya lagligt valda konservativa regeringen med ett väpnat
uppror i stora delar av landet. Upproret misslyckades, men efter denna händelse
såg det ut som att ett inbördeskrig i princip oundvikligt. På ena sidan var
vänstern djupt förbittrad över deras nederlag och suktade efter hämnd; på den
andra sidan var högern skräckslagna inför detta försök av vänstern att
genomföra en revolution, och skulle gör allt för att stoppa en sådan.
Två år senare, 1936,
vann folkfronten, en samling av socialister, anarkister, kommunister, liberaler
och andra antifascister valet och tog över makten från den dåvarande
konservativa regeringen. Nu började flera generaler och andra höga militära
ledare i Spanien planera statskupper. En av dessa generaler var Francisco
Franco, men det var inte han som försökte först. Emilio Mola, senare chef för
nationalisternas nordarmé, påbörjar en militärkupp men misslyckas. Franco som
under denna tidsperiod befann sig i Spanska Marocko med sina trupper, behövde
ta sig över havet och sökte hjälp hos en person som han trodde kunde hjälpa
honom: Adolf Hitler. Med hjälp av luftwaffe tog sig Franco och hans trupper
över havet i flygplanen och påbörjade inbördeskriget för att enligt honom
själv, rädda Spanien från kommunismen, trots att de flesta ministerposterna
bestod av liberaler under denna tid.
Till en början
hade republiken övertaget, men när både Hitlers Tyskland, Salazars Portugal och
Mussolinis Italien började ösa in vapen och trupper i Spanien till Francos
fördel övergick övertaget till Falangisterna och dess allierade. Spanien sökte
hjälp av Frankrike och Storbritannien men eftersom de var rädda för att ett
krig i hela Europa valde de att teckna ett noninterventionsavtal, då inget land
i Europa fick stödja någon av sidorna i Spanien. Trots att både Italien och
Tyskland hade skrivit på detta avtal var det tydligt att de fortfarande
skickade trupper och materiel till Franco, så Sovjetunionens ledare, Josef
Stalin, fick nog och valde att börja skicka vapen och män för att stödja
republikanerna. Nu hade alltså republikanerna stöd av inhemska partier och
organisationer som Frente popular, CNT/FAI, UGT, ERC, Baskiska armén och
partido Galeguista. Dessutom fick dem som sagt hjälp av Sovjetunionen
tillsammans med Mexiko och de internationella brigaderna, där frivilliga från
hela världen hade samlats för att strida på republikanernas sida. Faktum är att
den internationella brigaden hjälpte till med fler män än både Sovjetunionen
och Mexiko. På Francos och nationalisternas sida fanns falangistpartiet,
carlisterna, CEDA, Alfonister och den spanska afrikaarmén. Tyskland, Italien,
Portugal och andra volontärer hjälpte också Franco i kriget.
Efter tre år av
stridande vann tillslut Franco och hans kumpaner kriget då de både hade fler
män och vapen. Med hjälp av Italien och Portugal kunde de strida på två
fronter, en från norr mot Barcelona och en från söder mot Madrid. Dessutom hade
den republikanska sidan inte lyckats samla och organisera sig lika bra som
nationalisterna lyckas göra. Socialisterna och kommunisterna ville fokusera på
att vinna kriget, samtidigt som syndikalisterna och anarkisterna såg kriget som
en möjlighet att starta en revolution. År 1937 utbröt till och med en väpnad
konflikt mellan kommunister och anarkister, fast de egentligen var på samma sida.
Konsekvenser & Åtgärder
Uppemot 500 000
människor hade dött under det 3 år långa kriget. Uppemot ytterligare en halv
miljon flydde till Frankrike eller till Mexiko precis innan kriget tog slut,
andra avrättades eller fängslades i Spanien. De som avrättades eller fängslades
var t.ex. människor som förespråkade demokrati, regional autonomi, kvinnors
rättigheter eller andra liberala, socialdemokratiska eller kommunistiska
värderingar. Dessa ansågs vara
fientliga element och anklagades för att samarbeta med bolsjevikerna. Uppemot
270 000 spanjorer blev fängslade. Spanien
var nu i Francisco Francos järnhand efter han utropats till diktator. Inte
förens 1975, 36 år senare, dog Franco och år 1977 blev Spanien återigen en
demokrati.
Under andra
världskriget var Spanien till en början protyskt, men blev senare neutralt. År
1940 träffades Hitler och Franco då Hitler ville förhandla in Spanien i
axelmakterna, men misslyckades då Franco hade krav som var ouppnåeliga för
Hitler. Efter det blev Spanien neutralt trots att de hjälpte Tyskland på vissa
sätt som att exportera volfram till Tyskland. Under dessa år var dessutom det
politiska klimatet i Spanien ännu hårdare. Under åren 1940-1942 dog cirka 200
000 spanjorer av bl.a. hunger, sjukdomar eller våld av myndigheterna. Förutom
dessa skickades de flyktingar som flytt till Frankrike efter kriget till tyska
koncentrationsläger som politiska fångar. Dessutom var kastilianska det ända
språket som var lagligt. Böcker på t.ex. baskiska eller katalanska brändes. Levnadsstandarden
blev alltså betydligt sämre direkt efter att Franco fått makten, speciellt för
den gruppen som fortfarande var kvar i Spanien och inte stödde honom. Alla
motståndare till regimen skulle straffas. Under slutet på 50-talet blev
förtrycket markant, men 1973 efter mordet på premiärministern Luis Carrero
Blanco, blev förtrycket värre igen fram tills Francos död.
Efter kriget
blev Spanien dessutom isolerat av omvärlden. Eftersom FN:s säkerhetsråd och
generalförsamling fördömde det fascistiska styret, uppammande man de då 39
medlemsstaterna skulle skicka hem sina ambassadörer från landet år 1946. Endast
ett fåtal stater som Irland och Portugal blev kvar i landet. Ett embargo trädde
dessutom i kraft mot landet då man stängde gränsen mot Frankrike. På grund av denna
isolering, blev Spanien fattigt och låg dessutom efter i utvecklingen,
speciellt inom jordbruk och industri på grund av detta. Förutom detta var
landet fortfarande sargat efter inbördeskriget, och egentligen behövde man
hjälp med detta också. Det vänsterregeringen hade avskaffat några år tidigare
återinförde nu Franco igen; monarkin. På grund av isoleringen fick Franco
dessutom föra en isoleringspolitik med minskad import, självhushållning och en
statskontrollerad produktion. Ransoneringskort, som Sverige hade använt sig av
under krigstiden, använde sig Spanien av efter kriget fram tills 1952.
Dock kunde
Spanien bryta sig ur sin isolering på grund av det kalla kriget. Då de valde
att närma sig USA och börja förhandlingar med dem började ekonomin fungera igen
och år 1953 slöts Madridpakten. Avtalet gick ut på att USA fick ha flottbaser
och andra militära områden på spanskt territorium då Spanien fick militära
bistånd av USA. På grund av tillförseln av Amerikanskt kapital kunde Spanien
påskynda industrialiseringen. USA hjälpte dessutom Spanien med medlemskap i FN
1955. På grund av dessa fakta kan man konstatera att USA indirekt stödde
regimen i Spanien och hjälpte dem upp på fötter igen. Trots den goda tillväxten
i landet var den ohållbar, men Franco avvisade alla sorters förslag om en liberalare
ekonomisk politik. Under 60-talet var Spaniens tillväxt världens näststörsta
efter Japan. Turismen hade påbörjats igen och fler och fler spanjorer åkte
också utomlands. Trots tillväxten låg Spanien fortfarande efter övriga
Västeuropa och år 1973, två år innan Francos död, kom oljekrisen och tillväxten
fick sitt stopp. Under denna tid hade Francos makt också minskat.
Premiärministerns makt blev allt större och stödet från den katolska kyrkan
hade minskat. Efter Francos död skulle kung Juan Carlos fortsätta styra landet
under Francos era, men valde 1977 att göra Spanien till en demokrati.
Under hela
kriget och under Francos regim var det egentligen väldigt få försök till
åtgärder från omvärlden. Endast sovjetunionen valde att lägga i sig kriget på
republikanernas sida, och på andra sidan valde Tyskland, Portugal och Italien
att gå in i kriget. Dessa är dock inte något försök till att stoppa kriget,
utan endast försök till att vinna det. Efter kriget isolerade man landet i
några år men detta försvann snabbt. Från 1953 till år 1975 gjorde egentligen
inte omvärlden någonting.
Utvecklad konfliktanalys
Orsaker
Som sagt
handlade kriget i Spanien om kampen mellan vänster och höger på den politiska
skalan. Utlandet var inblandat på så sätt att tiderna vår dåliga ekonomiskt
under denna tid i hela världen. Förutom det var nationalismen och fascismen
växande i hela Europa som också självklart påverkade Spanien. Dock var denna
konflikt mer nationell än internationell, självklart eftersom det var ett
inbördeskrig. En orsak förutom den största, kampen mellan vänster och höger,
kunde vara den dåliga ekonomin i landet under denna tid. För vänsterblocket var
självklart också klassklyftorna och klassamhället en anledning till att starta
krig, på högersidan ville Franco få ordning och reda på ekonomin och samhället,
och detta utan demokrati och istället med en stark ledare. Därav fascisternas
anledning till att starta krig, förutom deras hat mot kommunismen.
Men först och
främst var det som sagt Franco och hans anhängares agerande mot den sittande
regeringen som utlöste kriget. Kampen mellan fascism och kommunism, höger och
vänster eller rött mot brunt var definitivt den största anledning till krig.
Francos fanatiska nationalism och han sätt att ena högersidan gjorde att kriget
nästan blev ostoppbart. Precis som de flesta konflikter, t.ex. första
världskriget eller kalla kriget, startade även denna med nationalismen, som än
idag finns på allt fler ställen i Europa.
Konsekvenser
Som sagt var
förändringen stor direkt efter kriget. Levnadsstandarden blev både sämre för
individerna, men också för utsatta grupper som inte delade samma uppfattningar
som staten. Dessutom blev landet fattigt, ekonomin dålig och landet
underutvecklat. Francos ställning blev självklart förhöjd då han innan kriget
var en högt uppsatt militär, och tre år senare ensam ledare över landet
Spanien. Även monarkin infördes igen vilket gjorde att kungahuset igen fick mer
makt än innan då monarkin hade avskaffats av den tidigare regeringen. Staten
kunde styra landet med mer makt då den styrdes direkt av Franco.
Dock blev som
sagt den tidigare regeringens och dess anhängares status betydligt sämre.
Antingen blev dem fängslade, dödade eller så flydde de landet. Relationen
mellan Spanien och de andra staterna i Europa blev till en början mycket sämre.
Spanien var som sagt isolerat men efter några år upphörde detta och Spanien och
USAs relation blev betydligt bättre än tidigare. Även de europeiska staterna
började sedan handla mer och mer med Spanien. Även turismen ökade under 60- och
70-talet. Av en väldigt underlig anledning kan man alltså se att inget
speciellt motstånd gjordes mot diktaturen förutom några små försök.
Idag kan man se
att Spaniens ekonomiska situation inte är bra alls, dock är detta osäkert om
det beror på Francos tidigare regim. Dessutom har man inför
antidemonstrationlagar som innebär att du kan få höga böter om du demonstrerar
utan tillstånd. Lagen innebär också att du inte får filma eller ta kort på
polisens handlingar. Partiet som styr i Spanien idag, har vissa rötter i att
stödja Francoregimen och det politiska klimatet i Spanien går mer åt det
fascistiska hållet. Alltså är både levnadsstandarden och de demokratiska
rättigheterna sämre idag, än för 15 år sedan.
Åtgärder
Som sagt gjorde
inte FN mycket. Visst rekommenderade de länder att bojkotta Spanien, men inga
direkta handlingar genomfördes. EU hade inte grundats och eftersom Nato då var
ganska nytt var det egentligen FN, trots sin unga ålder, som kunde göra något.
Dock är boven i dramat definitivt USA. Isoleringen, egentligen utan några
aktioner av FN hade fungerat och Spanien var dåligt med i utvecklingen. Då
valde USA att starta ett arbete. En sådan supermakt borde definitivt ta sitt
ansvar att inte starta ett samarbete med en tydligt fascistisk diktatur. Dock
kunde FN ha tagit ett större ansvar och möjligtvis gått in i konflikt, dock är
det inte så FN brukar jobba.
Enligt min åsikt
gjorde egentligen de flesta staterna i Europa ett ganska bra jobb när det
gäller att visa sitt motstånd mot diktaturen, men möjligtvis agerade bl.a. Frankrike
och Storbritannien lite fegt med sin noninterventionspolitik. Självklart
förstår man att det valde att avstå en inbladning i kriget på grund av rädsla
för ett nytt världskrig, men borde man inte sätt att detta redan var en början
på ett? Både Italien och Tyskland tryckte in vapen och soldater i Spanien utan
något motstånd utifrån Spanien förutom frivilliga och till viss del
Sovjetunionen. Man kunde i alla fall stött Republikanerna med något sorts
ekonomiskt bistånd enligt mig.
Enligt flera var
kriget i Spanien nästan ofrånkomligt. Om den högerkonservativa hade vunnit
valet istället för folkfronten, menar många att det istället skulle vara
vänstersidan som skapat revolutionen, eftersom detta redan hade hotats med från
vänsterpolitiker om högern vann valet. Jag tror egentligen det ända sättet
skulle vara att så tidigt som möjligt att stora demokratiska makter från
utlandet skulle visat sitt stöd för den demokratiskt valda regeringen. Dessutom
kunde fler länder gått in i ett handelsavtal som fick Spaniens dåvarande svaga
ekonomi på fötterna igen, vilket kunde leda till att fler både i landet, och
utomlands kunde visa sitt stöd. Nationellt tror jag dock att uppgiften att
stoppa ett krig skulle vara nästintill omöjlig. På samma sätt tror jag att det
hade varit svårt för grupper eller ledare att agera annorlunda. Båda sidorna
hade enorma mellanrum mellan sina värderingar. Dock kunde ledarna på
vänstersidan på ett bättre sätt försökt ena republikanerna. Som sagt utbröt
strider mellan bl.a. anarkister och kommunister. Detta var en stor bidragande
faktor till förlusten i kriget och ett samhälle under förtryck i 36 år.
Olle Ahlén
Olle Ahlén
Källor
Dessutom
fick jag information via intervjuer.
Tack så mycket!
SvaraRaderaSkönt att du besegrade skoltröttheten! :)
Nader